ångest är som vinden, den vilar inte på helgen

Det blåser nästan storm här vid kusten. I familjehemmet vid bergsklipporna. Där allting alltid har varit så fint, men nu när det bara grått. Inte ens snön lyser fint längre, gatorna är som dränkta i slask. Och jag röker igen. Och jag stannar i soffan fast jag inte borde. Jag har nyhetsmorgon på för att det finns ingenting som passar mig längre och dom pratar mat som bara gör mig illamående. Men att få en diagnos gör mig glad men ändå ledsen och frustrerad. biverkningar hit och dit. Jag vill att alla ska läsa men att ingen ska vet. Jag kan inte skilja på privat och personligt så jag väljer att inte skilja på det. Allt blir sekretessbelagt. Men ingenting handlar om bekräftelse, eller att synas.

Ångest är det pris vi betalar för sinnets rörlighet. Växter och stenar känner ingen ångest.

18.32

nu kanske det kan bli någon ordning, nu kanske det kan vända.

13.55

Fina köpenhamn, vad jag längtar tillbaka. Ikväll blir det jobb och jag skulle kunna betala någon för att göra de åt mig. tröstar med godis och ensamhäng i soffan medans en snöstorm pågår utanför.

trepidation

Hur mycket kan man begära? du verkar inte förstå hur ont det kan göra.

det borde vara enkelt

Det svindlar när jag tänker på hur liten jag är

att pausa leder bara till obalans

ett hjärta som bultar, ett huvud som slår itakt och ett par darrande små andetag. om de bara tog en paus

I think it’s time for us to have a toast

längtan till något som inte händer

Känner inte alls för att köra full fart en termin till. För att sen jobba en sommar och sedan köra stenhårt ett år till. Jag har nog övervägt alla möjligheter men ikväll ställer jag klockan för en tung period och känner mig helt vilsen.

fan också

take me to the place i love, take me all the way

Kan man vara för ampassningsbar? Hur vet man om man ger upp för mycket av sin egen tid för en annan människa? Handlar det om hur värdefulla saker man annars skulle ha gjort, eller spelar inte det någon roll? Är min tid lika värdefull om jag hade haft den uppbokad med en mängd olika saker eller om jag inte har någonting alls för mig? Hur mycket tid ska man spendera i väntan och längtan på någon som har en riktigt bra kväll? Är det rätt att bara vänta vänta och vänta för att någon annan ska få de bästa av två världar? Men inte för att bara tillfredställa någon annan och vara till lags, utan för att det man längtar efter är det man mest vill ha. Men för vems skull offrar man all denna tid i bara en väntan?
Jag vet inte lägre

needtobreathe

amor vincit omnia